Fördelningspolitik
15 juni 2010 22:38 Sorterad under: D, E, F
Det traditionella sättet att se på fördelningspolitik är att man tar från de rika och ger åt de fattiga. Det är givetvis något som exempelvis moderaterna ogillar eftersom deras parti är ett parti för de rika. Men det finns ett annat sätt att se det, som till och med människor som inte gillar Carl-Bertil Jonsson kan gilla.
Vi har alla olika behov av vårt gemensamma välfärdssamhälle genom livet. När vi är barn är vi beroende av att det finns förskolor och skolor. Vi får kostnadsfri vård och får gå till tandläkaren utan patientavgift. När vi blir äldre får vi gå på gymnasiet och på universitetet utan kostnad. Så långt i livet har vi fått mycket nytta av vår gemensamma välfärd utan att ha betalat särskilt mycket tillbaka. När vi blir gamla är det samma sak, liksom när vi blir gravida och får barn. Men när vi är medelålders betalar vi tillbaka det vi fått.
En riktigare syn på fördelningspolitik är alltså att vi fördelar pengar mellan olika gamla versioner av oss själva. När vi har råd att betala mera gör vi det. När vi har behoven - som ju inte sammanfaller med betalningsförmågan - får vi det vi behöver. Därmed är den inställning som moderatregeringens partier har fel. De vill ju att vi ska betala allt mer själva, på amerikanskt vis; att den som har stora behov också ska betala mycket. De är med andra ord blinda för våra individuella behov och förmågor, trots allt snack om ”individen”.
Men också socialdemokraternas devis ”av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov” missar lite av aspekten att vi snarare fördelar våra individuella behov och betalningsförmåga över tiden snarare än mellan olika individer.
Jag ser hellre vår välfärd som något varje individ har rätt till, oavsett betalningsförmåga - tvärt emot hur högerpartierna resonerar. Ett samhälle som ger individen möjligheter att utvecklas, snarare än tunga skyldigheter, blir ett starkare samhälle.
En riktigare syn på fördelningspolitik är alltså att vi fördelar pengar mellan olika gamla versioner av oss själva. När vi har råd att betala mera gör vi det. När vi har behoven - som ju inte sammanfaller med betalningsförmågan - får vi det vi behöver. Därmed är den inställning som moderatregeringens partier har fel. De vill ju att vi ska betala allt mer själva, på amerikanskt vis; att den som har stora behov också ska betala mycket. De är med andra ord blinda för våra individuella behov och förmågor, trots allt snack om ”individen”.
Men också socialdemokraternas devis ”av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov” missar lite av aspekten att vi snarare fördelar våra individuella behov och betalningsförmåga över tiden snarare än mellan olika individer.
Jag ser hellre vår välfärd som något varje individ har rätt till, oavsett betalningsförmåga - tvärt emot hur högerpartierna resonerar. Ett samhälle som ger individen möjligheter att utvecklas, snarare än tunga skyldigheter, blir ett starkare samhälle.
0 Comments