Jag gillar böcker. Jag har, ordagrant, tonvis med böcker, ett intresse jag till stor del fått av min morfar, trots att han dog 1 år innan jag föddes. Om man ska kalla det bibliofili eller bibliomani eller kanske manisk bibliofili vet jag inte. Jag vet bara att jag har alldeles för lite tid att läsa dem alla.

Särskilt nu när jag är småbarnsfar är tid att läsa böcker en bristvara. Men det hindrar mig inte att ha flera på gång samtidigt. I förrgår hittade jag en bok i nattduksbordet som jag påbörjade för över ett år sedan: Det tysta övertagandet – Den globala kapitalismen och demokratins död av Noreena Hertz. En annan jag har liggande för fortsatt läsning är Jonas Anselms Socialdemokraterna och miljöfrågan – En studie i framstegstankens paradoxer. Rätt lämplig läsning med tanke på att jag lovat både i lokalpressen och på vår webbsida att Miljöpartiet de Gröna i Finspång ska inleda ett samarbete med Socialdemokraterna i Finspång med sikte på att vinna valet 2010.

Ännu lämpligare med tanke på det är kanske att en annan av dessa böcker som ligger med bokmärke halvvägs genom volymen är Göran Persson och hans värld av Olle Svenning. Jag har så länge jag känt till Göran Persson, vilket jag i likhet med många andra svenskar inte gjorde förrän han blev skolminister, tyckt illa om honom. När jag kom hem från USA och upptäckte att han blivit statsminister blev jag uppriktigt förbluffad. Hur i he... la friden hade det gått till? Enligt mina dåvarande kolleger på Ebersteinska skolan hade han manövrerat ut alla andra kandidater på något sätt. Läsningen av Svennings bok kan förhoppningsvis ge lite bättre svar på den frågan, men hittills i läsandet har boken mer eller mindre bekräftat, om än nyanserat, mina intryck av Persson.

En femte bok som faktiskt är närmare fullbordad läsning än de tidigare nämnda är en doktorsavhandling från den statsvetenskapliga institutionen vid Stockholms Universitet. Daniel Helldén (som faktiskt är släkt med arkitekten David Helldén som ritade hötorgshus nummer ett) har försökt reda ut hur det politiska etablissemanget förstod och förhöll sig till Almstriden i maj 1971. Avhandlingen heter Demokratin utmanas – Almstriden och det politiska etablissemanget och baseras på forskning i arkivmaterial, tidningar och etermedia. Eftersom det råkar vara socialdemokraterna som har mest material om saken i sina arkiv (Hjalmar Mehr samlade med hjälp av partiapparaten ihop allt som fanns med koppling till honom själv, bland annat) är boken också en sorts exposé över den patriarkala och hierarkiska strukturen i Socialdemokraterna. Det är också minst sagt intressant med tanke på framtida samarbete med (s).